~★~

Ofta kan jag ta saker som det kommer, inte stressa upp mig utan jag vet att jag fixar det som landar i knät på mig. Men ibland blir det för mycket. Så sitter jag där med så mycket att jag knappt kan se över högen, än mindre vet jag var jag ska börja. Så har det varit en period nu. Har något kunna gå fel så har det också gjort det, ingenting har gått smidigt. I och med att jag vill hålla skenet uppe när jag är bland folk blir det desto värre när jag blir själv.

Men!

Vad blir bättre av att jag stressar upp mig? Löser sig saker snabbare? Bättre? Smidigare? Nej, skulle inte tro det. Snarare så blir det åt andra hållet.

Vissa saker kan jag inte fixa nu helt enkelt. Allt kan inte vara perfekt. 

Men är det ändå inte good enough som det är just nu?

Jag måste tillåta mig själv att slappna av, andas, njuta lite och inte bara se allt som måste göras. Vissa saker kan faktiskt vänta!

Det låter så enkelt i teorin men är inte fullt lika enkelt i praktiken…